Det börjar bli mer och mer höst ute och jag blir gladare och gladare. Hösten är verkligen min tid på året, den säsongen som ger mig mest lugn och inspiration. Sommaren kan lätt kännas stressig för min del. Jag gillar hur grönt det är, hur fint det växer och att man slipper dra på sig lager av kläder men det är också så mycket folk överallt och sån stress över att "leva livet" och "ta vara på tiden".
Hösten däremot är lugn, mystisk och spännande... löven blir som konstverk, mysiga tröjor åker på och den varma koppen choklad åker fram. 

 

Och jag har alltid vetat...men blivit så otroligt varse om hur lätt överväldigad jag är den senaste tiden. Överväldigad av livet. Min hjärna har en sån förmåga att spruta ut sig idé efter idé på ett nästintill maniskt sätt så jag blir helt slut i hela själen. Stressad över att jag har för många GRYMMA idéer men inte tillräcklig energi eller tid att ta vara på dom.

Den senaste tiden har jag fått sätta massor utav begränsningar på mig själv för att jag ska må bättre. Minskat intaget av sociala medier har hjälpt massor då det är som en BOMB av intryck och inte alltid det bästa intrycken för ett stressat inre. Samt aktivt stoppat mig själv när nya idéer kommer. Vilket är galet haha. Folk brukar pressa fram idéer... och jag försöker aktivt stoppa flödet. 
Har minskat antalet jobb eller projekt jag gör och satt regeln att jag inte får påbörja något nytt innan jag är klar med nuvarande. Att säga nej till saker har varit nästintill magi. Att säga nej kan vara svårt av olika anledningar.. rädslan att missa saker, rädslan av att inte vara till lags tex. Men när du väl gör det så känner du dig så jäkla stark och fri. Att säga nej till saker som inte gynnar dig i nuläget är den största formen av kärlek till dig själv.

 

 

 

 

Jag har saknat att skriva. På riktigt. Så lätt att fastna i onödiga saker och låta det konsumera allt en är och allt en önskar vara eller bli.... och sen glömma sådant som betyder något på riktigt.

 

Min morfar gick bort för några dagar sedan. Det var väntat. Dels på grund av hans höga ålder men även på grund av det sjukdomar som under de två senaste åren smugit sig på. Han levde ett långt liv som var både friskt och väldigt spännande. Jag har uttryckt oändliga gånger att han kommer utleva oss alla! Och så blev det tyvärr(?) inte. Men jag är glad att han fick ett långt friskt liv med ett snabbt relativt plågfritt slut. 

Nu är han ÄNTLIGEN återförenad med min mormor igen som han längtat efter och saknat så mycket i alla dessa år. Så jag är inte ledsen för hans skull utan snarare glad. Han har levt ett liv värt att skriva och berätta om samt fått ha hälsan och upplevt den stora kärleken.
Såklart är det en tomhet och någon annan typ av konstig obeskrivlig känsla jag bär här och nu... men jag känner ingen tung sorg som jag vid andra bortgångar känt.

 

Det senaste veckorna har jag tagit steg tillbaka för att reflektera och känna efter. Hösten brukar ha den effekten på mig. Funderat mycket på vem jag är och vad jag vill göra. Vilken väg jag ska gå härnäst och vart jag vill lägga min energi någonstans.... 
I och med detta har jag även minskat mängd jobb, sagt nej till massa saker, undvikit sociala medier och varken pratat eller umgåtts med vänner. Allt för att undvika att påverkas av yttre energier. Jag är jätte, jätte, jätte känslig för det och kan lätt glömma min egen väg när jag lever mig in i andras 24/7. Och det har varit SÅ HIMLA SKÖNT. Det har känts som en enorm frihet att kunna höra sin egna tankar och känslor tydligt och klart.

 

 

Men min absoluta prioritet kommer såklart vara att ta hand om min familj framöver. Ta hand om morfars hus samt att planera begravning.... Vila i frid Morfar.