HEEEEEEJ.

Ledsen för tystnaden. Det är intryck och nytt hela tiden. Måste ta in allt. Och vad har hänt sen senast!? 
De vart stressigt här på slutet då jag visste att jag skulle flytta ur mitt dåvarande boende men inte visste vart jag skulle hamna därefter. Och om jag ens ville vara kvar. Saknad till Sverige fanns. Att bo i ett land där en vet hur saker fungerar och språket kommer utan att en behöver tänka är så himla skönt. Här måste jag anstränga mig mer, hela tiden. Lära mig, förstå, tänka. Meen... när flytten var nära och jag insåg att jag eventuellt måste åka hem kände jag stress. Jag vill ju inte åka hem!? Jag är ju inte klar här än. Då blev de en himla fart med att hitta nytt boende. Bostadsmarknaden här är galen. Allt går fort fort fort och är dyrt dyrt dyrt. Dessutom finns det mängder av folk som vill lura en. Bara att sätta igång då hehe!? Åkte och kolla på ett ställe häromdagen men magkänslan sa nej. Alldeles för krågligt att transportera sig. Bestämde mig istället för att stanna kvar på min sida av stan där jag känner mig hemma nu. Kontaktade olika agenter och bestämde möte med en på morgonen för att få se två olika bostäder. Tanken var att se fler på eftermiddagen. Men trots att första rummet är minimum och typisk London-standard så lockade området och magkänslan sa kör. Gångavstånd till Themsen så kommer kunna njuta av mysiga promenader vilket är sjukt värt. Vill helst inte hamna på någon stökig gata med barer och uteliv liksom utan så naturnära de går i en storstad haha. 

Summan av detta stökiga inlägg. Jag har skrivit på kontrakt och flyttar in imorgon!!!! 
Kommer bli kvar i London MINST ett halvår nu. Den tanken är galen. Hade ett kortare boende innan då jag hade möjlighet att dra om jag vantrivdes men nu är jag uppbunden och livet i London kan börja mer "på riktigt".

 

 

 

 

 

Jag har promenerat så OTROLIGT mycket sen jag kom hit. Har stora blåsor på fötterna nu som gör fruktansvärt ont. Funderar på vad jag kan göra med min tid som inte inkluderar att gå men inser att jag säkert kommer promenera omkring ändå haha. Ska exempelvis möta upp "Pavement people" på deras event "Stroll with socks" idag som går ut på att promenera omkring i utvalda delar av London för att prata och dela ut kaffe/te till folk som bor på gatan. Tycker det är ett otroligt fint event som sammanflätar folk och gör skillnad. Alla kanske inte har möjlighet att slå sig in i politiken eller donera mängder pengar. Men de flesta kan donera sin tid och kärlek. Häromkvällen satt jag till exempel och prata med en kille med en jättesöt katt. Han kan vara i min ålder. Han heter Sam. Jag fråga honom om hans liv och vi prata om systemet. Lärde mig massor.

 

Mitt mål med de här äventyret har varit att komma in in Teater/Entertainment-Branschen i London men efter att ha sett så mycket kapitalism och hemlöshet så känner jag väldigt starkt för att lägga fokus på att hjälpa folk. Tror jag blivit lite hemmablind i Sverige och att komma till ny plats har fått mig att vakna till igen..

 

 

 

 

 

Har gått lite upp och ner med känslorna. Ena stunden trivs jag som fisken i vattnet, andra längtar jag hem.

Innan jag åkte sa jag "De här är inte något jag vill göra utan något jag MÅSTE göra" och den känslan finns till viss del kvar. Har ni känt så någon gång? Som att något drar er i en riktning och ni bara måste följa med?

Som att något kallar på er. Så känns de just nu för mig. Uppslukad av en stor London-bubbla.

 

Ju mer framtidsplaner jag gör desto mer hemma känner jag mig. Har bokat in flertal Workshops framöver. Bland annat en som heter "The Business of the acting industry" som går igenom väldigt praktisk information som att fixa CV, selftape, promota sig själv, nätverka, skaffa agent och hur en ska bete sig/framhäva sig själv och mycket mer. Also, det är ett bra sätt att träffa folk. Både att arbeta med och att umgås med. Att vara ensam i en stor stad är som sagt ensamt. Har aldrig insett hur stort behovet av människor är förrän nu. Och jag är en person som älskar egentid men det är stor skillnad på att vara själv och att vara ensam. Att ha någon att ringa om en behöver hjälp eller allting skiter sig. Någon att dela sina tankar med. Någon som är på plats och upplever samma som du. Någon som förstår. 

Satt ensam i parken för några dagar sen när de kom fram en ung kille och ville prata. Vart så glad....
"Hello Love! Do you smoke some weed?" 

Och jag som är hardcore motståndare mot droger kom på mig själv med att ändå vilja göra allt för att fortsätta konversationen. Bara för att jag saknade umgänge. Typ börja ljuga och "FUCK YEAH, I Smoke weed. I have so much weed here. Please, Sit down and talk to me. Please" 

 

Tack och lov träffa jag en ny vän igår. Utan droger. Han visa mig runt och visa sina favoritställen. Vi spelade Foosball tillsammans med andra människor vi mötte. Käkade mat, umgicks och de sjukaste av allt kollade på inte bara en utan till och med två fotbollsmatcher, och jag som hatar fotboll haha. Men summan av kardemumman, nu känner jag mig betydligt mindre ensam :') 

 

 

 

Hej på er! Nu har jag landat lite i allt och tänkte därför dela med mig av de mina tankar och upplevelser hitills. 

Jag har alltså dragit till London själv och min tanke är att försöka starta igång någon form av karriär/liv här. Kör de lite soft till en början för att känna om jag skulle kunna trivas här. Ni får oavsett följa med varje steg.

 

Dagen jag flög var jag de mest nerviga vrak tänkbart. Jag har flugit till London tidigare och de har varit lugnt.
Men tankan på att åka dit ENSAM under så lång tid skrämde slag på mig. Och då har jag ändå hittat på den här idén. Helt frivilligt. Självplågeri eller ambition? Ingen som vet. Här kommer lite av de som hänt hitills..

 

 

 

 

Några timmar kvar innan jag sätter mig på flyget till London och lämnar Sverige bakom mig. Är sånt nervvrak just nu, så mycket känslor, så mycket tankar. Kan se mig själv tänka tillbaks på denna dagen i framtiden och se att detta steget var starten på en himla massa. 

 

På bilden har jag förövrigt min mormors gamla jacka/tröja från 60talet. Känns fint att kunna bära minnen med mig från de som inte längre finns med mig. 

 

 

 

 

Några snaps från min midsommar som varit otroligt lugn och blåsig. Mest förberedelser inför flytten till London som endast är två dagar bort. Spännande och sjukt läskigt. Ett oskrivet blad som kan fyllas med vad som helst. Är så himla taggad på att åka samtidigt som jag är orolig över otaliga saker. Att inte gå vilse, att ekonomin klarar sig, att hinna och lyckas med allt jag vill. Men jag skickar ut allt i universum och lämnar de så. Positiv energi, positiva tankar. Allt kommer gå grymt. 

 

kommer bomba bloggen med bilder och tankar från London framöver! Häng med! 

 

 

 

Som sagt. Jag nämnde tidigare något om upplevelsestress i samband med sommar. Vädret ger mig både solsting, allergi och sabbar mitt arbetshumör vilket ger mig enorm stress. Och jag vet, klaga, klaga, klaga. That's how I feel tho. Kommer bli så mycket bättre när allt jobb är klart och jag åker till London. Då kommer jag kunna släppa strssen. Just nu försöker folk dra ut mig på andra äventyr vilket gör att jag har svårt att hålla fokus på de jag borde. Och hur konstigt de än låter så får de mig att längta till kallare och mörkare väder. Vinter. Snö. De är så typiskt. På sommaren vill jag se filmer om vinter och på sommaren älskar jag att se sommar. Vore otroligt mysigt att åka på någon skidsemester till sälen denna vinter. Boka någon stuga och ta med hela familjen. Har tänkt tanken tidigare men de krävs planering god tid i förväg så de är lätt att de inte blir av. Så kanske skulle försöka boka något över jul/nyår detta året? Vore sjukt mysigt. Sladda ner för någon backe, pulsa i djup snö, dricka varm choklad i stugan framför en brasa. Skulle faktiskt kunna tänka mig att åka till Sälen även nu på sommaren. Älskar berg och vackra landskap i alla former. 

 

 

 

 

 

 

 

- Medeltidsveckan

- Lödöse Medeltidsdagar

- Besöka Bohus-fästning

- Bada när det regnar

- Skriva på min bok

- Te-party med fin servis/klänningar

- Sitta utomhus och måla

- Upptäcka något nytt

 

- Praktisera på Teater i London

- Ha Sago-plåtningar

-  Träffa nya människor

 

 

 

Så var det dags igen, Göteborgvarvet 2018. Solen sken på gott och ont, värmen kan vara HELT förödande. De skulle jag snart få bevis på.  Medans jag stod och vänta in mina löpare så säger random löpare något om sjukvård och sen ser jag en kille som ligger ner på marken. Sjukvårdare kommer snabbt på plats. Han rör sig inte. De tar fram hjärtstartare. Jag ser inte personens ansikte så självklart oroar en sig lite extra att de ska va någon en känner. De gör försök på försök, inget positivt resultat. Jag känner hur jag står helt paralyserad och bara tänker "kom igen, vakna. du måste vakna". Och tillslut så börjar de rycka i kroppsdelar på ett väldigt obehagligt sätt. Men killen vaknar. Ambulansen kommer. De sätter upp honom på båren och jag ser hans vakna ansikte. Jag andas ut men känner mig svimfärdig. Han var i dåligt skick men han va vaken och i goda händer så jag hoppas med allt jag har att de gick bra och att han mår bra nu. Önskar att de hade gått att veta hur de gick för honom efteråt. Men jag kan inte gör annat än att hoppas och tro.

 

Det är en enormt stor fysisk utmaning att utsätta sig för, att springa så långt i denna värmen. Nu i efterhand har jag blandade känslor kring de. Är enormt stolt över min bror, vän och alla andras medverkades prestationer. Men det är också otroligt påfrestande och potentiellt farligt. Men för att avsluta detta på den positiva sidan så hade jag själv en väldigt fin dag. Jag gick otroligt långt. Slösade bort tid jag skulle använt för att packa och hejade, skrek en massa och skämde ut min vän haha.

 

 

 

Dagar som dessa. Behöver flera. Var i slottskogen för att köra lite 'Method Acting' då jag ska spela pingvin framöver. Klappade getter, fick massa sol, träningsvärk och annat gött. Bilderna får snacka för sig.

 

Den senaste perioden har varit intensiv. Jobbat på två jobb, arbetat med föreställning både som skådespelare och med marknadsföring samt är mitt uppe i en flytt där de mesta av mina ägondelar ska hinnas säljas, skänkas och tas hand om. Åker till London snart. Hinner typ inte ha något socialt liv, allt fokus är på jobb och så. Men de är så jag vill ha det också, jag älskar att jobba och skapa. 

 

 

 

 

Har varit massa sjuk hela veckan så livet har gått på låg varv. Kunde inte låta bli att bli sådär barnsligt lycklig när solen smet in genom fönstret och lämnade vackra skuggor på väggen. Finns få saker i världen som kan mäta sig med den känslan. Framförallt när en legat isolerad och sjuk i sin lägenhet. Gissar att Indra höll med också, tack vare henne som jag sprang och hämtade kameran. På majoriteten av bilderna satt hon på en ful hög av papper som förstörde den fina bilden. Fick försiktigt försöka dra undan dom utan att hon skulle vilja gå därifrån. Höll andan medans jag drog undan dom och hann knipa en bild innan hon argt flydde platsen för att lägga sig på papprena igen... "jävla papparazzi".