Igår filmade jag med Lukwago Mediaworks, en kortfilm med en twist kan en säga. Vart en tidig morgon följd av x-antal timmar av inspelning. En regnig och stormig dag som den passade perfekt att spendera inomhus och skapa tillsammans med andra.

 

Och nu när jag nämner de kommer jag att tänka på hur mycket de där ändrats. Förr brukade jag föredra att skapa själv, något jag fortfarande tycker om. MEN att skapa tillsammans med andra har blivit något som ger mig energi och mycket glädje. Det är så himla fint på något sätt.

 

 

 

 

Ännu en del av utställningen klar, denna gången på Frilagret i Göteborg. Och även om de är himla spännande och kul så är de också en lättnad att få varje del avklarad då de varit mycket arbete. Ett steg närmare att ha avslutat ett STORT projekt vilket var en av de stora drivkrafterna för mig, att lyckas slutföra något i större skala. De var två stycken Vernissager / Utställningar i huset samtidigt vilket jag inte visste om tidigare men som visade sig vara väldigt givande då andra människor hittade till min utställning också.

 

Detta projektet har fått mig att tampas med en hel del av mina osäkerheter också. 

Jag har fortfarande svårt för biten att folk kommer för min skull, att jag ska vara i fokus.. samtidigt som de finns en inneboende rädsla av "tänk om INGEN kommer, så står jag där... ensam" 

Så vad som än händer så blir jag obekväm med andra ord haha, klassisk Sofia.

 

Men jag är väldigt tacksam över allt jag lärt mig under projektets gång då detta var något jag ALDRIG gjort förut och jag snubblade på massa nya erfarenheter och lärdomar under vägen.

Har lärt mig mycket om mitt kreativa arbete och intresse samt mycket om mig själv. Och summan av kardemumman är - bara gört. Om du vill göra något, bara gör det.

 

 

 

 

Lusten att skriva har börjat återinfinna sig. Tankar virvlar i mitt huvud och ord kommer till mig. 
Jag funkar så. Kommer saker inte till mig naturligt, låter jag de va. Jag tror inte på att forcera saker. De som är menat för mig, kommer till mig. 

 

Jag har fokuserat så mycket på allt som skett här hemma att jag undvikt att tänka på den stora förändring som står för dörren. Om 2 månader flyttar jag till andra sidan jorden.... bara en sån sak. Vet inte om de är nerverna som gör att jag undviker att ens tänka på de eller om de som skett på hemmaplan varit spännande och tagit över mina tankar. Men flytta snart, de ska jag, oavsett. 

 

Stora förändringar brukar ofta resultera i mycket tankar. Åtminstone för mig. En lämnar de gamla vanliga vägarna och vet inte vad som kan dyka upp..... de rör om i huvudet. Vilket är positivt i sig men de kan bli mycket att hantera känslomässigt. 

 

Imorgon ska jag ha min andra del i utställningen som sedan följs utav 2 stycken till. Utöver det ska jag även skådespela i en film i veckan och vara jurymedlem inför en filmfestival för att berätta lite vad som pågår. Och så måste jag verkligen, verkligen, verkligen ta tag i mitt packande. Men energin har bara inte funnits där de senaste, alls. Ber att den ska hitta sin väg tillbaks till mig.

 

 

 

 

 

 

Haft sjukt mycket saker i huvudet den senaste veckan och tidigare har jag inte tvekat att dela med mig men jag har blivit mer försiktig med mina ord. Tänker efter. I alla sammanhang.

 

Jag har alltid varit en hopplös romantiker. Med tyngd på hopplös, verkligen. Är av den starka tron att kärlek finns i allt, överallt, hela tiden. Men just den där romantiska biten med att leva i en tvåsamhet är något annat. Jag vill lista ut den och förstå mig på den... men de känns som ett mysterium. Av min person så har jag väldigt svårt att släppa folk inpå livet, de känns skrämmande, hotande och jobbigt. Jag har min egen sfär där jag trivs bra och trivs med min tillvaro. 

Har för vana attrahera fel sorts typer. Typer som sänker mig istället för att lyfta mig. Därför är jag alltid extra försiktig. Men de är också svårt att finna rätt när en konstant håller utkik efter fel, eller hur!? Har även någon slags inneboende skam av att hoppas på de. Som att de är naivt och fult.. som att jag borde vara "smartare" än så, samtidigt som de är högt upp på min önskelista. 

 

Jag har kärlek i mitt liv. Massor. I form av människor som genuint bryr sig om mig. Kärlek till mig själv. Djur som delat min livsväg. Platser som ligger varmt om hjärtat. Meningsfulla intressen som ger mig mål och riktning. Men ja... de där andra, fortsätter vara något som jag försöker förstå.

 

 

Väldigt STOR fråga... men mina tankar vandrar fritt. Hur ser ni på kärlek!?