Jag har saknat att skriva. På riktigt. Så lätt att fastna i onödiga saker och låta det konsumera allt en är och allt en önskar vara eller bli.... och sen glömma sådant som betyder något på riktigt.

 

Min morfar gick bort för några dagar sedan. Det var väntat. Dels på grund av hans höga ålder men även på grund av det sjukdomar som under de två senaste åren smugit sig på. Han levde ett långt liv som var både friskt och väldigt spännande. Jag har uttryckt oändliga gånger att han kommer utleva oss alla! Och så blev det tyvärr(?) inte. Men jag är glad att han fick ett långt friskt liv med ett snabbt relativt plågfritt slut. 

Nu är han ÄNTLIGEN återförenad med min mormor igen som han längtat efter och saknat så mycket i alla dessa år. Så jag är inte ledsen för hans skull utan snarare glad. Han har levt ett liv värt att skriva och berätta om samt fått ha hälsan och upplevt den stora kärleken.
Såklart är det en tomhet och någon annan typ av konstig obeskrivlig känsla jag bär här och nu... men jag känner ingen tung sorg som jag vid andra bortgångar känt.

 

Det senaste veckorna har jag tagit steg tillbaka för att reflektera och känna efter. Hösten brukar ha den effekten på mig. Funderat mycket på vem jag är och vad jag vill göra. Vilken väg jag ska gå härnäst och vart jag vill lägga min energi någonstans.... 
I och med detta har jag även minskat mängd jobb, sagt nej till massa saker, undvikit sociala medier och varken pratat eller umgåtts med vänner. Allt för att undvika att påverkas av yttre energier. Jag är jätte, jätte, jätte känslig för det och kan lätt glömma min egen väg när jag lever mig in i andras 24/7. Och det har varit SÅ HIMLA SKÖNT. Det har känts som en enorm frihet att kunna höra sin egna tankar och känslor tydligt och klart.

 

 

Men min absoluta prioritet kommer såklart vara att ta hand om min familj framöver. Ta hand om morfars hus samt att planera begravning.... Vila i frid Morfar.