Senaste tiden har varit omtumlande och då tar jag inte med Corona i bilden. De pratas nog om de och sprids information av självutnämnda experter... och jag är varken läkare eller ekonom så jag låter naturen ha sin gång och låter framtiden få visa sig när den är här. Jag vill tro att saker har sitt syfte och att vi ser vad pusselbiten visar när fler bitar är lagda.

 

Så om vi bortser från det...så är jag mitt inne i en flytt. Idag är sista dagen. Imorgon går flyttlasset. Min mamma flyttar från vårt barndomshem och vem hade kunnat tro HUR fruktansvärt mycket de skulle tynga mitt hjärta. Alla känslor och minnen som finns i huset, husdjur som begravts i trädgården och grannar som jag känt hela mitt liv. Alla husen där gamla klasskompisar bott och vissas familjer bor kvar ännu. Platser jag som barn vart på upptäcksförd på och lärt känna varenda liten hemlig stig och vrå. Där jag fått min första oskyldiga puss av en pojke. Där jag sprungit runt som en vild och jobbig jävel som tonåring och stökat runt. De hus som min pappa sparade ihop till för att ge oss en fin plats att växa upp på. Att lämna hemmet känns som att förlora honom på nytt. Som att jag lämnar min barndom bakom mig för att inte vända mig om.

 

Ett hem för mig är så himla mycket mer än bara en byggad eller en plats och de är här jag haft mina rötter även om jag flyttat på mig i världen. Nu är det dags för mig att fundera över vart jag vill slå rot i framtiden. De enda jag vet är att jag vill bo någonstans där en kan se stjärnorna om nätterna... men vart de kommer bli, får tiden utvisa.