Kärlek finns

 

 

Haft sjukt mycket saker i huvudet den senaste veckan och tidigare har jag inte tvekat att dela med mig men jag har blivit mer försiktig med mina ord. Tänker efter. I alla sammanhang.

 

Jag har alltid varit en hopplös romantiker. Med tyngd på hopplös, verkligen. Är av den starka tron att kärlek finns i allt, överallt, hela tiden. Men just den där romantiska biten med att leva i en tvåsamhet är något annat. Jag vill lista ut den och förstå mig på den... men de känns som ett mysterium. Av min person så har jag väldigt svårt att släppa folk inpå livet, de känns skrämmande, hotande och jobbigt. Jag har min egen sfär där jag trivs bra och trivs med min tillvaro. 

Har för vana attrahera fel sorts typer. Typer som sänker mig istället för att lyfta mig. Därför är jag alltid extra försiktig. Men de är också svårt att finna rätt när en konstant håller utkik efter fel, eller hur!? Har även någon slags inneboende skam av att hoppas på de. Som att de är naivt och fult.. som att jag borde vara "smartare" än så, samtidigt som de är högt upp på min önskelista. 

 

Jag har kärlek i mitt liv. Massor. I form av människor som genuint bryr sig om mig. Kärlek till mig själv. Djur som delat min livsväg. Platser som ligger varmt om hjärtat. Meningsfulla intressen som ger mig mål och riktning. Men ja... de där andra, fortsätter vara något som jag försöker förstå.

 

 

Väldigt STOR fråga... men mina tankar vandrar fritt. Hur ser ni på kärlek!? 

 

 

Jag är väldigt upp o ner gällande kärlek.. fram o tillbaka om jag ens bryr mig om det eller inte. Om jag ens nångång kommer uppleva det eller ens förtjänar det. och sen tänker jag typ att det gör väl alla och sen struntar jag i allt o bara går vidare i livet. Så fruktansvärt inställd på att leva ensam för att det är det jag gjort senaste sjuttioelva åren. Förvirrar mig själv haha

Va fin du är ! <3 så värmande ord <3 Får försöka tänka så positivt oxå framöver :) Du förtjänar massa mycket kärlek oxå ! <3 Låter mycket bra det haha :)