Gått två år sedan han lämnade oss.. Att förlora någon är omtumlande. Dels i livet, praktiskt, med alla saker som lämnas efter men också känslomässigt. Jag kan utan tvekan säga att jag inte är samma person nu, som jag var innan. Och även om jag önskar jag fick ha min pappa kvar, så är jag stolt över mitt nya jag. Starkare, klokare och öppnare. 

 

Innan pappa gick bort bar jag såg mycket smärta inom mig. Minnen från folk som skadat, sårat och tyngt ner mig. Jag var arg på omgivningen. Svår att ha att göra med. Pappas bortgång var en sorg och en explosion av inre saker att navigera. Men jag kände mig ren efter. Allt tidigare av ondo, försvann, som bortblåst. Kärleken till min pappa, läkte alla sår. Tacksamheten till livet blev så stor när en påminns hur ömtåligt de är.