Igår fick jag träffa den lilla dockan, helt underbar ju! Min barndomskompis barn. 

Har känt mamman sedan jag var ca 6 år. Så märkligt att se människor du känt hela livet få barn. Men också vackert. Att få se någons uppväxt och sedan se hur de för de vidare till sin nästa.

De är en sån tid nu också. Då alla mina gamla vänner och även nya får barn. Varje dag jag öppnar sociala medier har de tryckts ut en ny filur haha. Själv har jag kanske tänkt tanken någon gång men aldrig haft den där barnlängtan som jag ser i vissa. Om jag någonsin bestämmer mig för att försöka få barn vill jag känna mig såpass hel och trygg i mig själv att jag kan ge barnet en trygg grund att stå på. Och så beror de såklart på om jag hittar någon som jag faktiskt vill skaffa barn med. Förälskelser är en sak, men pappan till mitt framtida barn är en annan. De måste vara hundra.

Och... jag är för mycket av ett barn själv haha. Har så mycket lek och spring i mig. Men jag måste säga att de är helt magiskt. Vad kroppen kan göra. Att vi har förmågan att skapa liv (såklart inte en självklart att kunna få barn) men hur de går till, de är coolt.