Omställningen är svår varje gång men den blir lättare tror jag...
Ville typ börja gråta när jag skulle lämna Göteborg, min stad, där alla jag håller kär finns, där trygghet finns. Kände mig som ett barn som slets från sin familj, tvingad att lämna. Men den som tvingar mig, är jag. Hur konstigt!? Ibland måste en offra saker för att följa sina drömmar I guess.
När jag väl landade kändes de bättre. Killen på bussen skämtade glatt med mig. Jag såg mina kvarter i London och ångesten lade sig. Måste minnas varför jag gör detta. Kärleken för kreativiteten är så stor att jag gör vad som helst för den. Har pratat med andra kreativa londonbor / föredetta londonbor och många talar om en så kallad "london ångest" it's a real thing. De är en fantastisk fin stad med mängder möjligheter som har så mycket att erbjuda men den kan va tuff att bo i. Den har inte värmen och kärleken som Göteborg har tex. Den gemenskap som finns hemma är svårslagen. 

 

Var så lycklig över att vi fick snö innan jag åkte, kan leva länge på de.