Den senaste tiden har jag insett mer och mer hur mycket rädsla håller mig tillbaka i mitt skapande..

Kreativitet är det mitt hjärta klappar för liksom, ska rädsla då hindra mitt hjärta att slå?

 

Handlar framförallt om när kreativitet sker i samband med andra. Då kan jag lätt överanalysera enkla eller onödiga detaljer tills jag blir galen... de är så himla tråkigt och förstör så mycket.

Har bestämt mig för att sätta ner foten och säga till den "rädslan, nu är det jag som bestämmer" för den sak vi alla behöver lära oss - VEM BRYR SIG. Vem bryr sig om en skapar "dålig" eller "ful" konst om en säger eller gör något "dumt". Om en inte sitter på alla svaren. Om saker tar lång tid eller skapas på en impuls. Så länge hjärtat pumpar med full kraft. Med glädje och kärlek för det som ger en lycka i livet. Vad skulle vara mer värt än de? Att faktiskt göra de en mår bra av? Vem har rätt att ifrågasätta din lycka och hur den ska genomföras eller se ut -  INGEN. 

Själva iden om rätt och fel...bra och dåligt är himla konstigt tycker jag. Smak är relativt. Men vad som är rätt för dig, kan bara du veta.

 

Har både genomfört och planerat framtida saker där jag får chansen att utmana sådant som skrämmer mig. Både mindre och större saker. Tänker inte slösa mer tid på att vara rädd.

 

 

 

Jag har alltid gillat att lyssna på människors historier. Under yngre delen av mitt liv var jag en bättre lyssnare än jag var en samtalare. Med åren har de blivit mer balanserat skulle jag tro. Ibland lyssnar jag mer, ibland pratar jag mer. Ibland lyssnar jag inte alls haha, och ibland vill jag bara vara tyst och ensam. Kanske pratar jag mer nu för att jag levt längre och hunnit samla på mig kunskap /erfarenheter som jag vill dela med mig av? Första delen av mitt liv samlade jag mest på mig och tog in vad folk sa. 

 

Våra historier är en del av oss. De som fört oss dit vi är idag. Våran historie är unik och delas inte av en enda människa. Kanske har några varit med i vissa kapitel men trots de har ni säkert upplevt det olika, för ni har olika utgångspunkter och synsätt. Så äg och var stolt över just din fantastiska historia. För den samling av saker du varit med om ger dig en unik uppsättning av visdom och förmågor som ingen har. 

Jag kan ibland ifrågasätta min egen relevans.... för mig är mina upplevelser omärkvärdiga, en självklarhet just för att de är allt jag upplevt. Men kanske är just mina tankar och synsätt en ögonöppnare eller nytt perspektiv för någon annan. Kanske finns det någon i världen som behöver höra just de vi förmedlar. Så förmedla de med självklarhet och säkerhet. 

 

Och jag vill veta mer om vad som virvlar runt i folks huvuden. Vad drömmer ni om på dagarna och på nätterna? Om eran barndom, pinsamma ögonblick, första gången ni upplevde saker i livet, om kärlek, om saker som gick snett, om saker som gick rätt... vad som skrämmer er, vad som håller er vaken på nätterna, vad era första tankar är ni vaknar på morgonen, vad era styrkor och svagheter är, vad som får att spritta i kroppen av lycka. Allt sånt. Jag vill veta vad som finns i ert hjärta.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har alltid brunnit för att kämpa mot orättvisor. Har aldrig gjort tillräckligt. Kommer aldrig göra tillräckligt. Vill alltid mer. Men, de jag och ni kan göra till en början är att se vår egen roll. Om man kämpar mot orättvisor i samhället måste man också jobba med sig själv. Jag förväntar mig jämnställdhet av världen men hur jämnställd är jag själv? Har jag invanda, omedvetna mönster som upprätthåller normer och förtryck? 

 

 

Har sedan "tidernas begynnelse" kallat mig själv för feminism. Kanske var runt 13 år när jag började?  Svårt att säga exakt. Men de är rätt länge. Mer än 10 år. Innan feminism blev trendigt. Innan H&M började sälja de.

Trots de så får jag ständigt aha-upplevelser och väckarklockor. Bara för att jag är mot orättvisor betyder de inte att jag vet allt om orättvisor och förstår mig på alla orättvisor. Förstår ni hur jag tänker då?

 

 

De finns määääängder av orättvisor och samhällsproblem.  Och det finns MYCKET som jag inte vet. Jag lär mig fortfarande hela tiden. När jag började läsa genusvetenskap/feminism på folkis så var de som att min värld vidgades. 

Jag har även accepterat att de finns mycket som jag fortfarande inte vet eller förstår. Jag är ingen komplett människa. Kommer aldrig bli. Jag kan inte förstå alla känslor och problem som en transperson upplever, hur de känns att bli utsatt för rasism eller att bli mobbad för sin vikt. Kan föreställa mig, visst. Men de är inte detsamma som att uppleva och leva med det. Och jag vill förstå. Jag vill göra mitt absolut bästa för att lära mig och för att förstå så mycket som möjligt så jag kan finnas där som en utsträckt hand och stötta dem i sin kamp på bästa sätt.

 

 

När jag var yngre drevs min kamp mest av hat. Jag ville skrika ut vad jag kände. Skrika på de som i min värld var fel. De som hatade. De som mobbade. Hat, hat, hat.

Jag känner fortfarande hat. Skillnaden är att jag lärde mig att mitt hat inte leder någonstans.. De är skönt att skrika ut sitt hat men hat hjälper inte världen. 

Idag kämpar jag med kärlek. Träffar så mycket människor med öppna hjärtan som är fyllda med kärlek. De stärker mig. De får mig att vilja vara bättre. Folk som bjuder in, folk som ger av sin tid, folk som utbildar och inspirerar. Folk vars kamp drivs av kärlek. Och kärlek smittar.

 

 

Träffa folk som inte är som du. Vidga dina vyer, testa nya saker. Lyssna på andras historier. folk från andra länder, folk med annan kultur, folk med olika religioner, andra intressen, annan livshistoria, annan läggning... ja, listan kan göras oändlig. Möt människor, prata, lär. Du kommer lära dig spännande saker om dig själv och andra. Jag lovar. De viktigaste är att du tar dig tiden att lyssna. 

 

 

 

 

 

 

 

Jag ska ta det från början...

 

Något av det första jag gjorde i morse var att öppna FB i min mobil (stort misstag) för att fastna på artikel som Expressen hade lagt upp. Ni förstår nog redan nu vart det här kommer leda någonstans... ilska.

De kan vara hur sjuka/vardagliga saker som helst men det som alltid fångar mig är kommentarerna. Kan bli helt fast en lång stund och sitta helt stum, chockad, ledsen och hur förbannad som helst. Oavsett vad ämnet handlar om, hur litet eller stort det än må vara så hittar folk sätt att skriva kränkande och nedvärderande saker till varandra på ett väldigt vidrigt sätt. Faktumet att folk sitter bakom en skärm är och har alltid varit en värdelös ursäkt för folk att bete sig ännu vidrigare...

 

Jag har väldigt starka åsikter själv och precis som mina åsikter kan sticka i deras ögon så sticker deras motsatta åsikt i mina. Men det betyder INTE att man kan behandla varandra utan respekt. Seriöst, lite vanliga, hederlig - r-e-s-p-e-k-t. Det är inte mycket begärt, eller?

 

Efter den upprörande morgonstunden *tack FB* så ger jag mig ut i  "den riktiga världen" och ska göra några ärenden. Jag ska precis gå igenom en byggnad och precis innanför dörren möts jag av två killar, de böjer sig åt mitt håll och gör pussljud mot mig. Jag hinner inte reagera utan känner mig aningen äcklad och förolämpad men fortsätter vidare. Vill inte ödsla onödig energi på hopplösa fall. När jag går ut genom andra änden dyker SJÄLVKLART killarna upp IGEN och det är inte förens de går förbi mig och samma sak händer IGEN som jag inser att de är samma par. Det är inte okej.

Kvinnor (ja, jag utgår från dem. Har ingen annan erfarenhet tyvärr) blir allt för ofta utsatt för denna sortens vardagssexism. Och nej ditt sexuella närmande är igen komplimang. Det är inte okej någonstans. Inte ens lite. De kan vara kommentarer, blickar, gester och på en daglig basis tvingas vi tugga i oss det här. INTE OKEJ.

 

 

 

 

Ikväll blir det alla hjärtans dag-middag på Buddy's. Kommer bli goda hamburgare, nom nom nom!

Jag ska vara i Göteborg hela helgen så denna onsdagen får ställa upp som alla hjärtans dag. Minst lika bra! Vi brukar inte köra något hardcore firande egentligen men det ska bli mysigt med middag. Kommer rulla därifrån sedan, så. god. mat. ♥

 

 

 

 

Jag kommer in i riktigt tunga Pinterest-perioder till och från. Finns SÅ mycket inspiration att hämta att det är beroendeframkallande. GAH!

 

 Just nu handlar det mycket om inredning så nu ska jag dela med mig av de:

Första delen handlar om kök. Titta och njut!

 

 

 

 

Moodboard.

Precis såhär vill jag att min sommar ska se ut i år

Smalhet har länge varit de ideal som synts och snackats om. Vid många försök att krossa detta ideal byggs det upp en ny idealbild istället "De är fint med kurvor" "Bättre med lite hull en ben" och allt vad de kan tänkas sägas.
Detta skapar istället nya problem. Smalhetskomplex!

I dagens samhälle är det mer allmänt accepterat att säga att någon är smal än tjock. Det kan dock såra minst lika mycket för någon som är väldigt smal och kämpar med sin vikt att bli kallad smal som att bli kallad tjock.
Jag är själv väldigt smal och har alltid varit det. Har inte blivit direkt mobbad för det men jag har läst många hemska historier om folk som blivit det, smalmobbning är mycket vanligare än folk tror.
Jag har dock fått många kommentarer om att jag är smal under mitt liv så jag kan relatera. Träffade bland annat en läkare en gång som sa "Hej! Vad är det för fel på dig då? Spyr du eller?" vilket inte är ok!
Speciellt inte när hans första antagande gjorde att inte gav mig någon hjälp för den sjukdom som jag faktiskt har och som hindrar mig gå upp i vikt. Utan stället gav mig en diagnos genom att kolla på mig några sekunder. Väldigt kränkande!

Det smala idealet kan leda till sjukdomar som anorexia, bulimi mm vilket ofta nämns.
Men ett tjockare ideal kan också leda till problem för en person som inte kan gå upp i vikt, depression bland annat.
Finns många naturligt smala människor som inte kan gå upp i vikt trots att de vill, försöker och mår extremt dåligt över detta.

Det ideal vi alla borde sträva efter är hälsosam. Mår du bra, ser du bra ut!
Vissa människor är naturligt smala och andra är naturligt tjockare så samma idealbild funkar inte för alla.
Man måste helt enkelt skapa sin egen bild. Alla kan inte se likadana ut och visst hade de varit tråkig om det vore så?
Att vi är olika är vackert! Huvudsaken är att vi mår bra och är friska!

Låt oss kämpa för detta. Tillsammans kan vi göra skillnad!

Healthy is beautiful!

---