Så var det dags igen, Göteborgvarvet 2018. Solen sken på gott och ont, värmen kan vara HELT förödande. De skulle jag snart få bevis på.  Medans jag stod och vänta in mina löpare så säger random löpare något om sjukvård och sen ser jag en kille som ligger ner på marken. Sjukvårdare kommer snabbt på plats. Han rör sig inte. De tar fram hjärtstartare. Jag ser inte personens ansikte så självklart oroar en sig lite extra att de ska va någon en känner. De gör försök på försök, inget positivt resultat. Jag känner hur jag står helt paralyserad och bara tänker "kom igen, vakna. du måste vakna". Och tillslut så börjar de rycka i kroppsdelar på ett väldigt obehagligt sätt. Men killen vaknar. Ambulansen kommer. De sätter upp honom på båren och jag ser hans vakna ansikte. Jag andas ut men känner mig svimfärdig. Han var i dåligt skick men han va vaken och i goda händer så jag hoppas med allt jag har att de gick bra och att han mår bra nu. Önskar att de hade gått att veta hur de gick för honom efteråt. Men jag kan inte gör annat än att hoppas och tro.

 

Det är en enormt stor fysisk utmaning att utsätta sig för, att springa så långt i denna värmen. Nu i efterhand har jag blandade känslor kring de. Är enormt stolt över min bror, vän och alla andras medverkades prestationer. Men det är också otroligt påfrestande och potentiellt farligt. Men för att avsluta detta på den positiva sidan så hade jag själv en väldigt fin dag. Jag gick otroligt långt. Slösade bort tid jag skulle använt för att packa och hejade, skrek en massa och skämde ut min vän haha.