Jag har promenerat så OTROLIGT mycket sen jag kom hit. Har stora blåsor på fötterna nu som gör fruktansvärt ont. Funderar på vad jag kan göra med min tid som inte inkluderar att gå men inser att jag säkert kommer promenera omkring ändå haha. Ska exempelvis möta upp "Pavement people" på deras event "Stroll with socks" idag som går ut på att promenera omkring i utvalda delar av London för att prata och dela ut kaffe/te till folk som bor på gatan. Tycker det är ett otroligt fint event som sammanflätar folk och gör skillnad. Alla kanske inte har möjlighet att slå sig in i politiken eller donera mängder pengar. Men de flesta kan donera sin tid och kärlek. Häromkvällen satt jag till exempel och prata med en kille med en jättesöt katt. Han kan vara i min ålder. Han heter Sam. Jag fråga honom om hans liv och vi prata om systemet. Lärde mig massor.

 

Mitt mål med de här äventyret har varit att komma in in Teater/Entertainment-Branschen i London men efter att ha sett så mycket kapitalism och hemlöshet så känner jag väldigt starkt för att lägga fokus på att hjälpa folk. Tror jag blivit lite hemmablind i Sverige och att komma till ny plats har fått mig att vakna till igen..

 

 

 

 

 

Har gått lite upp och ner med känslorna. Ena stunden trivs jag som fisken i vattnet, andra längtar jag hem.

Innan jag åkte sa jag "De här är inte något jag vill göra utan något jag MÅSTE göra" och den känslan finns till viss del kvar. Har ni känt så någon gång? Som att något drar er i en riktning och ni bara måste följa med?

Som att något kallar på er. Så känns de just nu för mig. Uppslukad av en stor London-bubbla.

 

Ju mer framtidsplaner jag gör desto mer hemma känner jag mig. Har bokat in flertal Workshops framöver. Bland annat en som heter "The Business of the acting industry" som går igenom väldigt praktisk information som att fixa CV, selftape, promota sig själv, nätverka, skaffa agent och hur en ska bete sig/framhäva sig själv och mycket mer. Also, det är ett bra sätt att träffa folk. Både att arbeta med och att umgås med. Att vara ensam i en stor stad är som sagt ensamt. Har aldrig insett hur stort behovet av människor är förrän nu. Och jag är en person som älskar egentid men det är stor skillnad på att vara själv och att vara ensam. Att ha någon att ringa om en behöver hjälp eller allting skiter sig. Någon att dela sina tankar med. Någon som är på plats och upplever samma som du. Någon som förstår. 

Satt ensam i parken för några dagar sen när de kom fram en ung kille och ville prata. Vart så glad....
"Hello Love! Do you smoke some weed?" 

Och jag som är hardcore motståndare mot droger kom på mig själv med att ändå vilja göra allt för att fortsätta konversationen. Bara för att jag saknade umgänge. Typ börja ljuga och "FUCK YEAH, I Smoke weed. I have so much weed here. Please, Sit down and talk to me. Please" 

 

Tack och lov träffa jag en ny vän igår. Utan droger. Han visa mig runt och visa sina favoritställen. Vi spelade Foosball tillsammans med andra människor vi mötte. Käkade mat, umgicks och de sjukaste av allt kollade på inte bara en utan till och med två fotbollsmatcher, och jag som hatar fotboll haha. Men summan av kardemumman, nu känner jag mig betydligt mindre ensam :')