Såhär kan det se ut när vi i Teater Chill sakta men säkert tar över hela världen. Denna afton hängde vi i Hammarkullen. Sjukt märkligt att jag i princip aldrig varit där trots att jag är uppvuxen i Göteborg!? Som de flesta förortsområden har det ett rykte av sämre slag men så fort en kommer till dessa platser, wow. Det är en speciell atmosfär. Gillar de. Och det finns så mycket talang i den här högen människor. De är så grymma och så himla fantastiska allihopa. Vi spelade in två stycken kortfilmer som jag tror kommer bli sjukt bra!

 

Och i övrigt då? Jo.. dagen inte varit till min fördel direkt. Det har varit en riktig klantdag haha.

Hoppade av fel hållplats. Hittade inte dit jag skulle. Och samtidigt som jag mötte en granne för första gången med utsmetat smink, andfådd och ruffsig frisyr tappar jag mig kamera som studsar (STUDSAR!) ner för den långa, hårda stentrappan. Jag får ju panik. Kameran. Min kära ägodel. Den unga killen var också chockad över situationen. Vad säger en i en sådan situation liksom? Jag sprang in till mig. Slängde övriga saker på golvet. Testade kameran. DEN FUNKADE!!!!! Jag förstår inte hur. Den borde vara i bitar men den funkar. Tacksam som bara den. Men det första intrycket gentemot min nya granne, inte de bästa kanske, haha...