Årsresumé 2016 (Del 1)

 
Årsresumén har inte varit lätt att göra 2016. De har tagit tid och de har varit extremt känslosamt.
Det här är ett år som har varit mer omtumlande och känslosamt än någonsin. Vill verkligen ge det rättvisa.
Det har varit extremt svårt att välja vad jag ska ta med och vad som ska lämnas utanför. Är inte redo att berätta allt än... 
 
Den kommer komma i två delar. En månad för månad och en lista med frågor för att få ut så mycket som möjligt. *djupt andetag*  nu kör vi......   
 
 
 
Den här "resan" börjar i Trollhättan. Jämför jag nuvarande liv med då är INGET sig likt verkligen.
 
Även om saker växt fram och varit kämpigt under lång tid så flög allting som en smäll rakt i ansiktet på mig. Saker var inte bra men ibland låtsas man så bra att man tror på de själv, "allt är bra, jag mår bra" 
Jag hade framtidsvisioner. Vi hade framtidisvisioner. Detta förhållande som hade pågått i många år hade planer på giftemål, hus, vi hade resor planerat framöver. Ända in i de sista. 
 
Jag bodde i en annan stad, hade lägenhet, umgicks med andra människor, gjorde andra saker. 
Mitt liv hade under fler års tid byggts upp kring den där staden. De var där familj och vänner fanns. Jag kände inte till något annat och hade varit sjuk i många år. Samtidigt som jag hade intalats av mig själv och utomstående att jag inte kunde klara mig själv eller var värd bättre. Hur fan ska jag klara mig själv?
 
 
Det folk aldrig skulle få se.
 
 
Jag fick jobb. Efter många år av sjukskrivningar, social fobi och mindre lyckade försök så tänkte jag "De är kanske nu de vänder trots allt?"   
Mitt i karusellen som pågick hemma under tiden skulle Sofia med social fobi börja arbeta på ett väldigt socialt arbete. Jag var livrädd. Kan lugnt säga att de var en av de längsta dagarna i mitt liv...
Blev med jämna mellanrum tvungen att gå in på toa för att andas ut och gråta, för att sedan torka av allt och agera normal inför folk. 
 
 
Helvetet bröt loss och sanningen kom fram. Inget skulle bli sig likt igen...
 
De var en kväll av skrik och krossat glas. Inte ens sömntabletten kunde få mig att somna den natten. Kände mig ledsen, övergiven, arg, chockad, rädd och förvirrad som fan. Kunde inte greppa vad som just hänt och samtidigt försökte omgivningen intala mig eller försvara de som pågick. Mitt huvud var kaos. 
 
Den förvirringen höll i sig ett bra tag. Jag började beskylla mig själv trots att felet inte var mitt och försöka få tillbaks något jag absolut inte borde vilja ha tillbaks. Min självkänsla var körd i botten. Har aldrig någonsin varit med om att någon fått mig att känna mig så värdelös. De gjorde mig extremt destruktiv.
 
Vi tog en paus från varandra för att försöka förstå. Dagen efter gick en söndergråten Sofia hem till sin vän för att sova där. Jag var i chocktillstånd och de pendlade mellan korta stunder av forcerad glädje till vattenfall av tårar. Behövde stänga av mig själv. Mina tankar. Mina känslor. 
Jag och Martina åkte in till Göteborg för att gå ut på klubb och dansa/dricka drinkar. Försökte leka glad, men på insidan var jag helt död. Allting var svart. På några sekunder hade hela min värld raserats.
 
 
 
 
Paus. Jag flyttade hem till Göteborg på obestämd tid och känslan av att inte veta något om framtiden var skrämmande som fan...
 
Till en början svälte jag mig själv ofrivilligt. Försökte tvinga ner mat med de gick bara inte. Kroppen stretade emot. Vänner hörde av sig flera gånger om dagen för att kolla om jag åt och bad mig skicka bildbevis. Hade jag tur kunde jag lyckas ta 2-3 bett av en macka innan de tog stopp. Gick ca 3 veckor innan jag började äta.
Började käka antidepp igen och mamma fick sova bredvid mig varje natt samt gömma min mobil.
 
Efter många år av sjukdom och psykisk ohälsa. En depression som nästan kosta mig mitt liv. Samt annan skit jag gått igenom.... (som jag är inte redo att dela med mig av än)
Så var min tankegång: All skit jag gått igenom ska inte vara förgäves. Jag har kommit för långt för att ge upp nu. Vad som än krävs för att överleva. Jag ska klara de.
 
 
 
 
Jag försökte göra allt för att låta bli att tänka. Träffa folk, fika, hitta på saker. Men trots sällskap så kändes de aldrig som jag var närvarande. Folk kunde prata med mig en lång stund och sen kunde jag vakna upp och bah "Va? Vad sa dem?"  men inte direkt bry mig. 
 
Stängde av alla känslor så extremt mycket att jag blev totalt känslokall. Brydde mig inte om något. Var arg. Ledsen. Brydde mig inte om andra/deras känslor eller om mig och min hälsa. Någon hade kunnat köra ett svärd genom mig utan att jag hade blinkat. Jag kände ingenting. 
 
 
 
 
Det tog slut, på riktigt.
 
Kapitlet som hade upptagit nästan halva mitt liv var över. I den stunden var jag både förkrossad och lättad. Rädd för att släppa taget och rädd för att stå på egna ben.
Men jag famlade inte mellan saker längre. Kunde börja bearbeta att den perioden var över och försöka gå vidare. Men nu var jag på noll. Hade varken lägenhet, jobb, framtidsutsikter eller någon framtid. Vilket å ena sidan var som botten på avgrunden men som också betyder att alla möjligheter fanns... Så, nu när jag kan välja och vraka fritt - Vad vill jag? Vem är jag?
Började ifrågasätta allt. Intressen, åsikter, vad jag vill med livet. De resulterade i att jag var tvungen att testa allt som jag någonsin tyckt och tänk tidigare på nytt...
 
- Jag har alltid gillat att blogga... men gör jag de? På riktigt?
-Har alltid varit emot alkohol/droger? Men är de så illa egentligen?
 
Och så där höll jag på.... med allting. Funderade mycket över rätt och fel/gott och ont. Mina gränser blev suddiga och jag tappade omdömet. De kunde gått riktigt, riktigt snett....
 
 
"den nya sofia gillar att leva farligt.." 
 
 
 
Åkte till Malmö för att träffa en av mina bästa vänner.  Att komma bort vore bra tänkte jag. Bort från platser som påminner mig om jobbiga saker. Göra saker, tänka på annat. Och till viss del, ja. Men de var svårt att vara närvarande. Jag var fortfarande fast inne i mig själv, i min värld. Till en början var jag väldigt öppen om mina känslor, jag ville få ut dem. Ju längre tiden gick desto mer svåråtkomliga blev dem. Jag stängde dörren till min värld och ingen skulle få komma in där mer.
 
 
 
 
Krille som jag hade känt sedan låååååååångt tillbaka började jag umgås med allt oftare. Vi blev plötsligt nära vänner. Det blev strosande genom stan med käk och skivletande, spelkvällar och GOT-maraton. Sov där ofta. Kändes skönt att ha ett extra hem att kunna bege sig till när man ville.
 
Stället han bor på behöver jag åka runt stan för att ta mig till  med buss. Egentligen är det raka vägen över med bil/cykel/gång så de blev min nya grej att gå därifån och de är en rätt bra bit att gå. Började träna upp min kropp som var ovan vid den typen av fysisk aktivitet. Vilket var bra.
 
 
Att skapa och vara kreativ har alltid varit ett sätt för mig att hantera livet och allt som de innehåller.
Hade en period då jag ville lägga ner allt som hade med kreativitet och skapande att göra. Men nu började jag få tillbaks motivationen mer och mer. De blev mycket fotograferingar, som ovan.
 
 
 
Detta event som jag älskar så innerligt var detta året ingen självklarhet. Att jag skulle gå var rätt förutbestämt men jag kände en enorm ångest inför de. Nörderier /Sci-Fi Mässan har alltid varit starkt förknippat med en viss person och därför var jag orolig att de enbart var en sådan stor del av mig på grund av det.
Med tanke på att jag ifrågasatte hela min existens/vem jag var under den tiden så var det en väldigt tung tanke.
 
Jag kom till mässan och kände en enorm lyckokick. Trots min oro och tvivel så fick jag ett sånt tydligt bevis på att detta är en del som tillhör mig och alltid kommer göra de.
Jag cosplayade Daenerys och tog kort med ingen mindre än Sylvester Mccoy aka. Radagast från Hobbit.
Blev fotad med massa människor och folk var så glada. Fick massa beröm för min Daenerys. När jag åkte hem svävade jag på moln. En liten bit av mig hade mitt i all kaos hittat hem igen.
 
 
 
Efter att ha spontansökt på teatrar i Göteborg hittade jag att Angeredsteatern hade öppna lektioner.
Snubblade in där av en lyckosam slump. Trots att de krävdes ångestdämpande och en hel del mod att våga sig ut från isoleringen och ta sig dit, till ett ny miljö och träffa nytt folk så var de så värt de.
Vi körde olika teaterstilar olika gånger men de var mycket improvisation, samarbetsövningar och lekar. Ett tryggt sätt att träffa ny människor på och något som gav mig en rutin. Något som jag saknade.
Jag fick en sån nytändning. Jag som alltid älskat teater blev kär på nytt. När jag kom hem efter lektionerna kunde jag i princip inte sova för att jag kände mig så lycklig. De var som att jag hade glömt hur lycka kändes och blev påmind om det. Teater är den största bidragande faktorn till min livsutveckling detta året. 
 
 
Drog på musikvideoinspelning i Varberg. Träffade både gamla / nya ansikten och var tacksam att börja göra saker framför kameran igen. Vi spelade in på en nattklubb på dagen och de såg så roligt ut när regissören delade ut bananer till alla och vi stod där mitt på dansgolvet i en nattklubb med varsin banan. Efteråt drog jag ut till havet och hängde på stranden och de var blåsigt som fan men väldigt uppfriskande. 
 
 
Resultatet av inspelningen.
Den årliga nördparaden Sci-Fi bokhandeln arrangerar gick av stapeln, kryllade av karaktärer från film, spel, serier etc. Mot slutet av paraden sprang jag på en tjej från min Instagram. Vi kände egentligen inte varandra men vi snackade en lång stund och när jag+följe skulle gå vidare frågade jag om hon ville hänga med oss och käka..... och nu är vi nära vänner. Lustigt vart livet tar en ibland.
 
När jag flyttade tillbaks till Göteborg hade jag tappat kontakten med många vänner.
Mina tankegångar var - hur fan hittar man nya vänner när man är vuxen? Jag är forever alone.
De jag har lärt mig under året är att de inte är så svårt. Om man är öppen för de. Jag har träffat fler människor än någonsin detta året och fått MÅNGA nya vänner som jag värdesätter högt.
 
Arrangerade en Sagopicknick med folk från Sagogruppen på facebook. Vi blev inte så många som det var tänkt från början men det blev av åtminstone. Vi hängde i Trädgårdsföreningen, fikade, blåste bubblor och umgicks. Kan tänka mig att göra detta till en årlig tradition. Nästa år: Större, Bättre.
 
 
Hur väntat det än var så gjorde det fortfarande fruktansvärt ont när min bästa vän / familjemedlem fick lämna jordelivet. Under alla år av sjukdom och depresssion, var hon där. En STOR bidragande faktor till att jag klarade mig igenom all skit. När jag inte orkade prata eller förklara så kunde jag alltid krama henne. Hon förstod alltid. Det är plågsamt att inse att saker måste komma till ett slut. Men hon hade varit sjuk en längre period och hon hade levt ett långt och fint liv innan dess så de var dags att lämna..
Något som hade varit på min bucketlist i evigheter var att skjuta med vapen. Dags att bocka av! 
Mamma känner en kille på skytteklubben så vi fick komma dit och skjuta. Han hade med sig ett gäng med pistoler och gevär. Not to sound like a creep but, jag älskar vapen. Vill lätt dra dit och skjuta mer.
Kanske dags att bli medlem och kirra en vapenlicens? 
 
 
 
Jag och Sara gick i Regnbågsparaden tillsammans med nördsektionen. Hade med min nyinköpta bubbelmaskin och längs vägen hörde jag många barn (och äldre barn) som glatt ropade "Pikachu!".
Efter paraden köpte vi massa godis och satte oss nere vid operan i hamnen. Det har varit blivit vår plats, har hängt mycket där nere i sommar. 
 
 
 
Och sen åkte vi tilll.......... LONDON!!!!!! 
 
Vi turistade som galningar. Åkte London Eye, spanade in Sherlock Holmes museeet, käkade Fish n Chips och vandrade omrking. Dessutom såg vi ett av mina absoluta favoritband Bad Religion som spelade tillsammans med Offspring inuti en gigantiskt gammal teater.
 
Och sen dess har jag funderat på att flytta till London. Har mycket bra på gång hemma i Göteborg just nu dock så de får vänta ett tag. Göteborg, London, Visby. Där har vi ordningen. 
 
Alice i Underlandet Midsommar.
 
 
Började gå från att vara på noll och ha absolut INGENTING till att börja försöka göra ALLT och ta på mig alldeles för mycket. Jag var konstant stressad och min kropp gick på högvarv hela tiden. Jag trodde jag skulle gå in i väggen. Fyllde med mitt liv med så mycket som jag bara kunde för då fanns de inte tid att tänka på känslor.
 
Min inre röst sa "Fortsätt Sofia, stanna inte upp. Stannar du upp och känner efter är du förlorad" 
 
 
Jag och Sara hade en photoshoot i Botaniska Trädgården. Vi är båda Disney-nördar så de var självklart att vi måste fota något disney-inspirerat tillsammans. Vi började även planera starten av vår Youtube-kanal. Den finns, typ. Men den går lite segt. Materialet till den är inspelat men det måste bara klippas ihop och läggas upp.
Vi har även en instagram: SnipsandPladdo.
 
Jag och Sara hängde i stan. Vi var helt besatta av Pokemon Go som nyligen hade släppts.
 
 
Deltog i en Teater/Film-workshop på frilagret. Vi gjorde massa övningar och networkade. De lade även grunden för teatergruppen jag är med i nu. Tre stycken från workshopen hänger jag med i Teater Chill numera.
 
 
Gick på Science Fiction-bokhandels Harry Potter event. De hade nattöppet för att den nya boken/manuset skulle släppas. Vi cosplayade. Jag var Moaning Myrtle, Sara var Trelawney och så träffade vi en Harry Potter och hens syster som vi hängde med. 
 
 
 
Den där veckan kom. Den där veckan som är fylld av sann glädje och kärlek. Den veckan som ger mitt liv mening och som jag ständigt längtar till. Den veckan där jag känner mig komplett - Medeltidsveckan.
Jag kom hem igen. Visby. Tårarna rullade ner för mina kinder när jag satte första foten på land. Jag var så jävla lycklig. 
 
De var som ett tecken på att jag klarat mig igenom allt. Jag hade tagit mig hela vägen hem igen.
Hela vägen hem till lyckan som jag känner på den där ön. Jag kunde äntligen andas ut.
 
 
Fyllde 25 år precis när jag kommit hem igen. Saknade gotland något innerligt. Men jag var ändå glad.
Och ännu mer glad blev jag när jag vaknade upp till detta blombud. Jag blev så jävla rörd. De var så fint. Och oväntat. Blir fortfarande helt varm när jag tänker på känslan jag fick. Personen som skicka är en fantastisk tjej jag lärt känna över nätet men vi har aldrig träffats. Så ni kan förstå min förvåning!  
 
Firade min födelsedag med grillning och medeltid. Ville inte släppa taget riktigt ännu. Ville leva kvar i den där känslan så länge de bara gick.  Vi grillade ute på ängarna, nedanför berget och det var SÅ varmt den dagen. Jag hade oroat mig för dåligt väder, men lite kyla hade faktiskt suttit fint.
 
 
Min bästis från Skåne kom upp till Göteborg och bodde hos mig. Han bjöd mig på födelsedagsmiddag och vi gick på Skrik & Panik-fest på Sticky där bland annat The end of grace spelade. Fick en tröja av Jimmy (gitarristen i bandet) och sen tog han den här bilden på oss i våra matchande The end of grace-tröjor.
 
 
Var med i musikvideo för bandet "Oak N Smoke". Videon föreställde ett irländskt bröllop och vi spelade in på ett hotell i Göteborg. Jag var både festdeltagare och fick dra mig på den här fina masken. 
 
 
 
 
Började på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg - Teater och feminism. Det var spännande och läskigt på samma gång. Mycket nya människor, mycket ny kunskap. Det hade STOR påverkan på mig.
Utecklades mycket som människa och lärde mig mycket om mig själv och om samhällsfrågor. 
Men... de började också dra fram mycket ångest hos mig på nytt. Började få ångestattacker igen. 
 
Började även i en ny teatergrupp. Där har jag också lärt mig mycket om mig själv och utvecklats massvis som person och inom teater. Har hängt i Angered tre gånger i veckan sen dess så de är som ett andra hem nu.  
 
 
 
Träffade en ny vän som jobbar på lajv-event och när de behövde folk, ryckte jag in. Zombie-event i skogen med vapen, orcher, zombies och skådespeleri.... Låter för bra för att vara sant? 
Vi möts i skogen. Det är sent på kvällen, mörkt och jag hade aldrig varit där förut. Har bara fått en kort genomgång innan så jag har inte koll på något i princip...
 
Vid ett tillfälle skiljs vi åt för att mötas upp längre fram. Jag ska gå bakom gruppen. Hon går före för att dyka upp när de kommer fram. Gruppen börjar gå vidare. Tre killar som redan från start gett mig dåliga vibbar avviker. Istället för att gå vidare med resten av gruppen börjar de istället söka upp mig inne i skogen ....  "Haha, killar. Vad ska vi göra med henne? Ska vi våldta henne? 
Trots att de är sagt som ett skämt så känner jag hur fruktansvärt allvarlig han är. Där står vi, ensamma i en mörk skog liksom. 
 
 
 
 
Fick äntligen, äntligen, äntligen hem mina älsklingar.
 
Efter mycket krångel så var de äntligen hos mig. De bodde kvar i Trollhättan och var enda anledningen till att jag inte kunde stänga de gamla kapitlet helt och hållet. Nu var jag hundra procent fri.
 
 
Jag hade funderat på att klippa mig kort i flera år och efter många om och men så sattes saxen i mitt hår.
Nytt liv, nytt hår liksom!
 
I skolan hade vi fullt upp med att bygga på våra masker och plugga feminism, se filmer, gå på föreläsningar. Teatern hade vi ännu inte kommit igång med. Den skulle vi börja med när maskerna var klara.
 
 
 
Efter mycket förberedelser och ändringar hit och dit så var det äntligen dags för spelning.
Jag hade en helt annan line up när jag startade men jag är ändå nöjd med slutresultatet. Rotten mind + upploppet stod på scen och levererade sköna tongångar. 

Det var dessutom en bra ingång på fängelset där jag planerar fler, framtida projekt och även jobbar på andras arrangemang. Trivs jättebra med alla som jobbar där, så grymma människor. Något som är viktigt för mig då jag lätt kan känna mig obekväm och mina sociala ångest tar över.
 
 
Journalisten, musikern och legenden Kai Martin hade 60 årsfest. Det blev massa god mat och musik på scen. Alla som var där var antingen kulturfolk, mediamänniskor eller idrottare så de var mycket intressant folk att mingla bland.
 
 
 
 
November. Mörker. De gjorde mig både gladare och tröttare i en konstig kombination. 
Fördelen var att jag började sålla bort och prioritera. Jag sluta hålla fast vid sådant som inte var bra för mig. Människor som var ohälsosamma och destruktiva. Tankar som var negativa. Jag började prioritera mig själv och mitt välmående, på riktigt. 
 
Jag och Sara besökte Halloween på Liseberg tillsammans. Det var pumpor överallt och hur mysigt som helst. Tog mig även dit tillsammans med delar av teatergänget. 
 
 
 
Flykten till framtiden hade premiär, film jag var statist i när jag bodde i Trollhättan. Det var en 14 timmar lång arbetsdag + klädprovning. Och yes box, jag fick åtminstone se lite av mig själv på bio.
 
2017 vill jag ha stora, maffiga roller att bita i. Ain't got time for anything else.
 
 
 
Jag åkte till Visby på Medeltida Jul.
 
Njöt av eldshower, musik, havet och medeltidsklädda människors närvaro. Behövde komma bort från Göteborg och ladda batterierna, få lite nya intryck. Detta kom lämpligt. Är som lyckligast när jag är i Visby.
 
 
Hade avslutning med teaterfamiljen, party party! Lekte lekar och tryckte i oss chips. 
Damn va jag gillar dessa människor asså. Vi upplever alla känslotillstånd tillsammans och ser varandras utveckling. Längtar tills vi börjar igen.
 
 Premiären av Rouge One.
Gick tillsammans med min älsklings-grabbar och kände mig badass. Need I say more? 
 
Volontär under julaftonsfirande i biskopsgården.
Trots att mitt huvud värkte så kändes det varmt i mitt hjärta. Träffade mycket trasiga men vänliga själar och de trigga mig att fortsätta. Att umgås i en miljö där människor frivilligt skänker sin tid åt de sämre lottade i världen är vackert. De finns ingen finare gåva att ge än sin tid och jag vill ge så mycket mer.
 
Trodde inte jag skulle hinna med det i år, men det blev ett spontant, sista-minuten besök på Jul på Liseberg.

Har ni läst hela vägen hit - FYFAN VA NI ÄGER. Om inte? Ni äger också. Inte lite mycket, men ändå.
 
Dags att lägga 2016 bakom oss. Nu är det som varit, äntligen över. 
Mitt 2016 har varit en resa. Från helt förstörd själ utan framtidstro till en person som funnit mycket glädje och en ljusare syn på framtiden.
 
Är sjukt stolt över att jag har tagit mig igenom de här året och den människa jag är påväg att bli. Jag har mycket att jobba med fortfarande, alla sår är inte läkta.  Men jag är en bra bit på vägen. 
2017 - jag är redo för dig.
 

Postat av: en syster

Jag får gåshud, ryser och gråter av din text. Jag känner igen mig så otroligt mycket i ALLT detta du skriver, och jag är stolt över både dig och mig, att vi tagit oss igenom våra svårigheter såpass bra båda två. Du är så jävla stark, det hoppas jag du vet. Stark och otroligt vacker. Jag är så ledsen för att allt drabbat dig på detta sätt, jag vet från egna erfarenheter hur det är, det är inte något jag önskar min värsta fiende. Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med detta men jag är stolt över dig.

Svar: Åh, fina du. Tack så mycket för dina fina ord. Blir så berörd av din kommentar! <3 Önskar din all lycka i framtiden, du är värd allt de bästa.
PladderMF

2017-01-01 @ 21:35:19
Postat av: Mogge

Skär i hjärtat att läsa o se hur ledsen o dåligt du mådde :( Glada fina vackra du! <3 Och så nu, sån glädje med allt som du håller på med! Sån otroligt stark vändning på ett år, så stark är du! Fruktansvärt imponerad av dig ! Tror alltid på dig att du kommer lyckas med precis det du vill, kommer alltid tro på dig <3 Vill ge dig en otroligt stor bamsekram! Ser fram emot att få följa med på dina äventyr 2017 :) genom dina fina bilder o berättelser :) Keep going strong! <3

Svar: Åh, tack så mycket för all support och fina ord! Det betyder och värmer otroligt mycket <3 Kramar!

PladderMF

2017-01-02 @ 00:30:53



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:


Sheinside - Your Online Fashion Wardrobe